Emma Köhler

När vi först flyttade hit var det grönska var man än vände sig. Det var knappt någon insyn till grannarna och fasaden var täckt med fina löv. Sakta men säkert har färgerna ändrats, helt underbart när vi har så mycket träd i området. Vår lilla gräsmatta här utanför fönstret blev snart täckt med alla de löv som satt på träden en gång (och de fick tydligen inte ligga kvar där på marken, en högljudd lövblås forslade bort dem). Grannarna blev mer synliga (eller rättare sagt deras fönster, eftersom "alla" har fördraget) och fasadens löv ändrade färg till en djup röd nyans. Så vackert!

Idag insåg jag att snart kommer det bara stå kala träd (de är på god väg redan) kvar. Små stela pinnar som svajar i vindens blåst, inga yviga ståtliga trädkronor kvar. Visst är en fin höstdag underbar? Men vad gör man när himlen är grå, träden har tappat all sin glans och färg, regnet piskar i vinden? Jag är inget stort fan av vintern, men tanken på ett vinterlandskap, med gnistrande snö på de kala träden och snön i backen som lyser upp gör mig genast varmare inombords.

Bäst utav allt är ändå sommaren. Vad jag önskar att jag hade fått besöka den ikväll, precis såsom mamma och pappa gör idag, när de landar på soliga Cypern.